Fem dagar senare
Är nu åter i regniga Övik efter fem dagar i soliga Stockholm.
I lördags när vi kom ner så stressade vi igång ganska omgående med att hitta ett systembolag och shoppade lite där. Tog oss till Söder och satte igång med festandet. Fick sällskap av Alex och Markus, två härliga killar som kunde det där med party. Vi drog allihopa till Kellys. En rockbar med sjukt billig alkohol. Två öl och två shots för 94 kr. Det är ju vansinnigt.
Kvällen spårade väl ur lite i fel riktigt för oss allihopa, och det slutade med att jag åkte tunnelbana själv där på morgonkvisten.
Söndagen spenderade vi i Skärholmen med lite shopping, bio och mat. När vi återvände till hotellet hade våra älskade klasskompisar börjat trilla in.
De dagar som sedan följde har varit så sinnesrubbat intressanta att jag omöjligt kan uttrycka det i ord. Det var studiebesök på dysberoendekliniken, dopingjouren, metadonmottagningen, Södersjukhuset, livsstilsmottagningen, Finansdepartementet, Alla kvinnors hus. Det ena stället mer fascinerande än det andra, och jag har lärt mig otroligt mycket, fått lite nytt tänk och även omvärderat min egna övertygelse.
Men hela denna vistelse har ju överskuggats av det faktum att jag har väldig smärta. På väg ner med planet mot landning på Arlanda så sprack min högra trumhinna, och den har utsatts för tryck om och om igen under alla dagar. Det kom lite blod och hörseln blir ju såklart väldigt nedsatt. Jag blir extremt ljudkänslig, och endast en liten decibelhöjning orsakar ett tryck i örat som är en skarp smärta. Söstra mi och Ida var så underbara att de plockade upp oss i Sundsvall igår, men den bilfärden var inte så himla skoj. Alldeles för hög musik och chauffören körde ungefär som om hon medverkade i nån sån där töntfilm. Skule var INTE skoj. Kom hem med än mer smärta och lite blod.
Men idag ska jag bara vara inne och inte utsätta mig för något tryck så kanske det blir bättre. Ska ju jobba i helgen, och det är ju bara att be till högre makter att det funkar med ljuden vs. trumhinnan, annars lär det bli ett jävla liv. Är nog bäst att bara stå ut och hoppas på att jag faktiskt inte blir döv.
Känner mig lite som en martyr, men det har jag fan rätt till.
Måste nog sluta nu innan jag skriver något olämpligt. Ta mig en kopp kaffe och macka. Kanske städa om jag orkar. Det behövs verkligen.
Ha en bra dag där ute i regnet.
I lördags när vi kom ner så stressade vi igång ganska omgående med att hitta ett systembolag och shoppade lite där. Tog oss till Söder och satte igång med festandet. Fick sällskap av Alex och Markus, två härliga killar som kunde det där med party. Vi drog allihopa till Kellys. En rockbar med sjukt billig alkohol. Två öl och två shots för 94 kr. Det är ju vansinnigt.
Kvällen spårade väl ur lite i fel riktigt för oss allihopa, och det slutade med att jag åkte tunnelbana själv där på morgonkvisten.
Söndagen spenderade vi i Skärholmen med lite shopping, bio och mat. När vi återvände till hotellet hade våra älskade klasskompisar börjat trilla in.
De dagar som sedan följde har varit så sinnesrubbat intressanta att jag omöjligt kan uttrycka det i ord. Det var studiebesök på dysberoendekliniken, dopingjouren, metadonmottagningen, Södersjukhuset, livsstilsmottagningen, Finansdepartementet, Alla kvinnors hus. Det ena stället mer fascinerande än det andra, och jag har lärt mig otroligt mycket, fått lite nytt tänk och även omvärderat min egna övertygelse.
Men hela denna vistelse har ju överskuggats av det faktum att jag har väldig smärta. På väg ner med planet mot landning på Arlanda så sprack min högra trumhinna, och den har utsatts för tryck om och om igen under alla dagar. Det kom lite blod och hörseln blir ju såklart väldigt nedsatt. Jag blir extremt ljudkänslig, och endast en liten decibelhöjning orsakar ett tryck i örat som är en skarp smärta. Söstra mi och Ida var så underbara att de plockade upp oss i Sundsvall igår, men den bilfärden var inte så himla skoj. Alldeles för hög musik och chauffören körde ungefär som om hon medverkade i nån sån där töntfilm. Skule var INTE skoj. Kom hem med än mer smärta och lite blod.
Men idag ska jag bara vara inne och inte utsätta mig för något tryck så kanske det blir bättre. Ska ju jobba i helgen, och det är ju bara att be till högre makter att det funkar med ljuden vs. trumhinnan, annars lär det bli ett jävla liv. Är nog bäst att bara stå ut och hoppas på att jag faktiskt inte blir döv.
Känner mig lite som en martyr, men det har jag fan rätt till.
Måste nog sluta nu innan jag skriver något olämpligt. Ta mig en kopp kaffe och macka. Kanske städa om jag orkar. Det behövs verkligen.
Ha en bra dag där ute i regnet.
Kommentarer
Trackback
