Trettioettårgammal
Jag kan inte påstå att jag har något att klaga på vad gäller min uppväxt. Blev rätt schysst omhändertagen och fick en massa kärlek av en massa bra människor. På den tiden när jag var ett spädbarn bodde vi i Gullänget, men därifrån flyttade vi rätt omgående. Till Själevad tror jag. Hur som helst så dröjde det inte lång stund förrän mami&papi bedrev otukt igen efter min födelse, och ett ägg befruktades återigen. 11 månader efter min ankomst kom Malin ut samma väg och fick samma bra föräldrar. Hon fick det dock lite bättre förspänt eftersom jag redan funnits i elva månader och sonderat terrängen så att säga.
Så nu sitter jag här och är gammal. Jag är nu tant på riktigt.
Kan se tillbaka på året som gått och känna tillfredsställelse, lycka och sinnesro.
Jag känner mig liksom nöjd.
Nu ska jag dra fram sugaren och ta lite damm innan sotaren kommer. Är det okej nu för tiden att bjuda sotaren på fika? Kommer ihåg att farmor alltid gjorde det. Lade tidningspapper på stolen så att han inte skulle skita ner. Och det kanske är bäst att jag med gör eftersom jag har vita stolar. Måste kolla på det där...
Pungslag
Självklart.
Något annat hade väl egentligen inte varit att förvänta sig. I månader har jag umgåtts med sjuka människor. Söstra mi har varit skitdålig, mamma ännu sämre, men ändå har jag inte blivit sjuk. Förrän nu.
När alla andra blir friska så åker jag dit. Tack!
Det ironiska i hela lovsången är ju att jag har verkligen varit i dåligt skick rent fysiskt hela vintern. Med min motståndskraft borde jag ha hunnit dra på mig både ebola, eksem och njurinsufficiens. Men nej. Har hållit mig frisk från virus och bakterier fram till nu. Nu när jag har på papper att min kropp är på topp så smittas jag.
Återigen, TACK!
Nu ska ju detta givetvis inte hindra mig från att åka. Jag ska ändå dit och jaga lubb, dricka champagne brus och umgås med Anders, Göran och Ove. Så enkelt är det bara. Om jag så måste skippa det där med att jaga lubb så ska jag med. Punktum!
Om bara några få futtiga veckor är min skolgång över för denna gång. Ni anar inte hur tråkigt det känns. Som jag ser fram emot de dagar vi alla samlas på Prästmon, wojwoj.
Vissa i klassen är jag säker på att jag kommer att träffa åtskilliga gånger även efter examen, men inte alla. Det vet jag.
Kommer helt klart att sakna Vicky, Sofia och David mest. Genomvackra människor. Har inga problem med resten av klassen heller förstås, men vissa kommer man ju lite närmre.
Och vad ska jag göra efteråt? Tankarna har snurrat som tusan nu den senaste tiden. Ska jag jobba eller fortsätta plugga? Vill ju så gärna fortsätta plugga nu när jag är inne i det, men jag kan bara inte bestämma mig för vad. Kriminolog, beteendevetare, sociolog, terapeut är några av de saker jag tänker på. All of the above är ju väldigt intressant och lockar egentligen lika mycket. Men frågan är ju om jag ska följa hjärtat eller tänka taktiskt?
What to do...
Nej gott folk, nu ska jag ta mig en varm dusch, hoppa i min onepiece och plocka fram chips. Bädda ner mig under täcket, vräka i mig det goda och se en film. Förmodligen somnar jag på soffan efter cirkus gurka en kvart och vaknar lagom till klockan tre inatt då M slutat jobba och kommer hit.
Hoppas ni får en lagomt trevlig kväll allihopa!
Pojkar är dumma
Ni vet konsistensen på en ordentligt kyld panna cotta? EXAKT den konsistensen har nedre delen av min kropp just nu. Inte helt övertygad om att jag kommer att kunna röra mig imorgon, så om jag inte kommer att befinna mig i skolan imorgons å skyller vi på Brandmannen.
Vet inte riktigt hur jag ska kunna försvara mitt beslut att träna med honom när jag redan innan hade lite träningsvärk i benen. Men efter att ha suttit stilla i princip hela dagen i skolan så kändes det som ett pass på gymmet var en bra idé.
Det var det nog inte. Crosstrainern hade varit mer än tillräcklig. Är fullständigt slut i kroppen. Är ju för bövelen inte van vid detta. Men styv i korken som man är så vill man ju inte gärna visa sig sämre än någon annan. Att denne någon är en brandman med grym grundfysik och gymvana är oviktigt.
Detta vansinne måste bero på åldern. Finns liksom inga andra alternativ. Har jag hamnat i en ålderskris?
Igår när jag kom till skolan sträckte Victor fram en liten papperslapp till mig och sa att han tänkte på mig när han såg den. Bekräftelsehoran i mig sträckte lite på ryggen och hann tänka något om några vackra ord. Eller åtminstone en skalbagge.
Men nej. Det var en gnuggis. Motivet var cirka tre centimeter långt och var av tribalmönster. Han menade att jag kunde använda den som svanktatuering. Känner mig kränkt av Victor. Jag har aldrig varit mobbad, så jag är lite osäker. Är jag mobbad?
Alla pojkar är förresten inte dumma. Inte hela tiden iallafall. Det finns ju några guldkorn där ute, tro´t eller ej. Och på fredag kommer ett av dessa guldkorn för att sova i min säng. Som jag längtat. Ja alltså inte längtat efter att han ska sova i min säng, utan mest att jag får träffa honom. Lukta lite på honom. Han luktar väldigt gott, det gör han. Luktar pojke med väldigt god smak när det gäller parfym. Och det är klart, han har ju valt att dejta mig, så det är ju redan uppenbart att pojken har god smak.
Ibland känns liksom allt bara klockers, men oftast så är det ju såklart tvärtom.
Nu känns det klockers.
Hur kan jag känna att det är klockers när jag är en mobbad tant med ålderkris?
Kontentan av det hela är väl egentligen att jag mår oförskämt bra just nu. Min kropp är tillbaka i ursprungsläge och min hjärna tänker för ovanlighetens skull klart. Och att min hjärna återigen fungerar som den ska vill ju inte säga lite. Det är ju trots allt 146 hästkrafter där inne...
Hjärter kung
Det är mitt i natten nu. Har spenderat kvällen hos Malla. Svullat lite, kollat på Dr Reid och legat med mitt huvud på hennes mage. Ungen sparkade i både örat och på käken. Rätt stark liten brutta, det har hon nog från mig...
Helt sjukt det där med lilla baby Veto. Känner mig sjukt nog delaktig på samma sätt som jag antar att en pappa känner sig när kärringen väntar smått. Har ju varit med hela vägen om man räknar bort tillverkningen, och jag ser fram emot varje ultraljud. Hade jag fått bestämma så hade vi bänkat oss på kvinnokliniken varje vecka för att kika lite. Skulle jag få möjligheten att någon gång i mitt liv närvara vid en förlossning så skulle jag ta den. Utan tvekan. Det spelar liksom ingen roll vem det är som ska skita ut varelsen, jag vill vara där.
Det vill jag härmed sätta upp på min `to-do-list´ tillsammans med att svälja ett fisköga, besöka Göteborg, fisa på en dvärg och skaffa nytt jobb.
Ja just det ja, det är ju mitt i natten och jag ska upp och jobba imorgon. Inte nog med att jag jobbar. Får eventuellt pojkbesök, det är melodifestivalsfinal och MoDo spelar borta mot Skellefteå. Jäflar vad vrickat det kändes att ens skriva det där, så fel. Som om att ni gick på att jag faktiskt bryr mig. Jag har stenkoll, men jag bryr mig inte.
Bedtime. Sleep. Zzzz...
Rööövkontakt.com
Om ett par veckor åker jag till Norge. Äntligen.
Tiden kan på allvar inte gå långsammare. Skulle vilja börja packa redan nu. På med understället, av med mascaran och get dirty.
Kommer med största sannolikhet att komma hem med snäppet tightare magmuskler än vad jag har nu. Skrattfest är garanterad eftersom en av mina favoritmän of all times ska med. Han är lite som en blandning mellan söstra mi och Dr Sheldon Cooper.
Kanske ska presentera gänget för er så ni får en liten koll på hur jag kommer att ha det...
~Glenn: min papi. Kapten Glufs har koll på det mesta. Åtminstone vill han gärna tro det. Skulle inte kunna tänka mig att åka iväg så här utan min papi, han är liksom nudeln som håller ihop wokgrytan.
~Sandra: söstra mi. Ja vad ska jag säga. Kan ju inte leva utan henne någon gång i livet, och allra minst i Norge. Min klippa. Hon tillför gruppen humor och en gnutta negativitet. En fin motvikt till alla überintelligenta, och det menar jag givetvis inte som något dåligt. Min syster är bäst, det finns liksom inget negativt med henne, så länge hon inte är hungrig.
~Burk: Herr Westerström. Vet inte ens vad jag ska skriva om honom för att göra honom rättvisa. En citatspruta av rang, intelligent, verbal och lockar fram skratt i samma utsträckning som söstra mi. En underbar person utan liknelse i mitt `vanliga´ liv.
~Mac: Herr Jonsson. Tillför gruppen en högst intressant odör, humor och är nog den trevligaste av oss alla. Förra resan var han nog den enda (förutom Burk, men han räknas inte hit) som inte visade på något dåligt humör. Jag blir glad i hans sällskap, och det är jäkligt viktigt när man sitter isolerad vid norska havet.
~K-son: Han är väldigt lik min papi, men med mer kroppsbehåring. Även han har koll på det mesta och kan styra en båt. Under flera år hade jag svårt att sätta mig i en båt om inte papi satt vid rodret, men Daniel fixade att frakta min röv utan problem. Han tillför gruppen trygghet, och hur mycket är viktigare än trygghet om man sitter i en liten båt ute på öppet hav?
~Cecilia: Inte träffat henne än, men ser fram emot att bekanta mig med bruden som helt allena stod ut med gänget i höstas. Ensam kvinna åkte hon, och ändå är hon på nu igen. Bara den kvalitén gör att jag känner mig rätt säker på att vi kommer att komma överens. Det värsta som kan hända är att hon flickan är en bimbo, men då åker hon i sjön.
~Lindah: Det är ju alltså jag. Jag är den i gruppen som på allvar har tålamod att trassla ut fågelbon på lina, blir barnsligt lycklig om ekolodet visar på mer än 250 meters djup och gärna håller städat i stugan. Sitter gärna i timtal i båten och söker firrar, njuter av havsluften och hela min kropp skriker att den inte vill tillbaka till schweden.
Om du tar detta gäng, kastar in god fiskelycke och litervis med alkohol så kanske du förstår exakt hur mycket jag längtar. Som sagt, på med understället redan nu så åker vi!
Igår blev jag lurad. Jag blev så otroligt grundlurad att jag idag inte står i kontakt med min rumpa.
Min vän `brandmannen´ ringde och frågade om jag hade lust att hänga på och springa. Han försäkrade att han var otränad eftersom han inte sprungit på flera månader.
Jo jävlar.
En otränad brandman har god kondition kan jag lova. De fyra kilometrarna avklarades i hastigt tempo med höga knän, sidohopp och andra jävla nördgrejer. Det känns idag kan jag lova.
Min röv gör så otroligt ont idag att jag på allvar skulle kunna tänka mig att gipsa den. Ja det skulle ju givetvis inte hjälpa, men ni kanske förstår själva grejen.
Summa summarum: lita aldrig på en brandman om han försöker inbilla er att han är otränad. Han är nämligen man, och män är opålitliga. Som kvinnor ungefär.
By the way, ska sätta igång med seriös träning nu. Har ju haft en tid nu med sjukdom där jag faktiskt varit väldigt dålig. Men nu kan jag återigen äta och slipper näringsdryckerna. Detta har inneburit att jag gått upp i vikt de senaste veckorna, vilket jag var förberedd på. Hade träningsförbud och satt på skyhögt näringsintag, så något annat än viktuppgång var ju inte att vänta.
Men nu är det dåliga borttaget och jag är friskförklarad, så nu är det på väg nedåt igen. Hoppas jag.
Ska kämpa som fan för att kunna hålla snäppet högre tempo än brandmannen om några veckor. Det är mitt mål.
Har bestämt mig för att börja om med kilona. Ska inte räkna in de jag redan gått ner, utan nu börjar jag om på noll.
Wish me luck...
Stay away from that trap-door!
This is a lubb. Dom luktar illa, är slemmiga och förbannat roliga att fånga om det ligger lite kilon i kroppen...
Psykotisk marskatt
Har en tvättäkta skitdag idag. Huvudvärken vägrar verkligen att släppa i mer än typ trettio minuter. Känner mig rätt säker på att det beror på växtvärk. Min hjärna verkar återbildas just nu efter en långperiod av nedbrytning, så den växer ju. Kraniet hänger inte riktigt med en den varpfart min hjärna växer.
Örnsköldsvik blir förresten bara bättre och bättre har jag hört. Någorlunda tillförlitliga källor rapporterar om export av rang. Och det gott folk, det gör mig überhappy!
Hade en plan med detta inlägg, men jag får pojkbesök om en stund. Dan kommer och ska se mello med mig. Eller jag ska iaf titta, vad han ska göra är hans problem...
Goder afton på er!
