Pojkar är dumma
Idag har min kropp utsatts för prövningar av det icke så charmiga slaget.
Ni vet konsistensen på en ordentligt kyld panna cotta? EXAKT den konsistensen har nedre delen av min kropp just nu. Inte helt övertygad om att jag kommer att kunna röra mig imorgon, så om jag inte kommer att befinna mig i skolan imorgons å skyller vi på Brandmannen.
Vet inte riktigt hur jag ska kunna försvara mitt beslut att träna med honom när jag redan innan hade lite träningsvärk i benen. Men efter att ha suttit stilla i princip hela dagen i skolan så kändes det som ett pass på gymmet var en bra idé.
Det var det nog inte. Crosstrainern hade varit mer än tillräcklig. Är fullständigt slut i kroppen. Är ju för bövelen inte van vid detta. Men styv i korken som man är så vill man ju inte gärna visa sig sämre än någon annan. Att denne någon är en brandman med grym grundfysik och gymvana är oviktigt.
Detta vansinne måste bero på åldern. Finns liksom inga andra alternativ. Har jag hamnat i en ålderskris?
Igår när jag kom till skolan sträckte Victor fram en liten papperslapp till mig och sa att han tänkte på mig när han såg den. Bekräftelsehoran i mig sträckte lite på ryggen och hann tänka något om några vackra ord. Eller åtminstone en skalbagge.
Men nej. Det var en gnuggis. Motivet var cirka tre centimeter långt och var av tribalmönster. Han menade att jag kunde använda den som svanktatuering. Känner mig kränkt av Victor. Jag har aldrig varit mobbad, så jag är lite osäker. Är jag mobbad?
Alla pojkar är förresten inte dumma. Inte hela tiden iallafall. Det finns ju några guldkorn där ute, tro´t eller ej. Och på fredag kommer ett av dessa guldkorn för att sova i min säng. Som jag längtat. Ja alltså inte längtat efter att han ska sova i min säng, utan mest att jag får träffa honom. Lukta lite på honom. Han luktar väldigt gott, det gör han. Luktar pojke med väldigt god smak när det gäller parfym. Och det är klart, han har ju valt att dejta mig, så det är ju redan uppenbart att pojken har god smak.
Ibland känns liksom allt bara klockers, men oftast så är det ju såklart tvärtom.
Nu känns det klockers.
Hur kan jag känna att det är klockers när jag är en mobbad tant med ålderkris?
Kontentan av det hela är väl egentligen att jag mår oförskämt bra just nu. Min kropp är tillbaka i ursprungsläge och min hjärna tänker för ovanlighetens skull klart. Och att min hjärna återigen fungerar som den ska vill ju inte säga lite. Det är ju trots allt 146 hästkrafter där inne...
Ni vet konsistensen på en ordentligt kyld panna cotta? EXAKT den konsistensen har nedre delen av min kropp just nu. Inte helt övertygad om att jag kommer att kunna röra mig imorgon, så om jag inte kommer att befinna mig i skolan imorgons å skyller vi på Brandmannen.
Vet inte riktigt hur jag ska kunna försvara mitt beslut att träna med honom när jag redan innan hade lite träningsvärk i benen. Men efter att ha suttit stilla i princip hela dagen i skolan så kändes det som ett pass på gymmet var en bra idé.
Det var det nog inte. Crosstrainern hade varit mer än tillräcklig. Är fullständigt slut i kroppen. Är ju för bövelen inte van vid detta. Men styv i korken som man är så vill man ju inte gärna visa sig sämre än någon annan. Att denne någon är en brandman med grym grundfysik och gymvana är oviktigt.
Detta vansinne måste bero på åldern. Finns liksom inga andra alternativ. Har jag hamnat i en ålderskris?
Igår när jag kom till skolan sträckte Victor fram en liten papperslapp till mig och sa att han tänkte på mig när han såg den. Bekräftelsehoran i mig sträckte lite på ryggen och hann tänka något om några vackra ord. Eller åtminstone en skalbagge.
Men nej. Det var en gnuggis. Motivet var cirka tre centimeter långt och var av tribalmönster. Han menade att jag kunde använda den som svanktatuering. Känner mig kränkt av Victor. Jag har aldrig varit mobbad, så jag är lite osäker. Är jag mobbad?
Alla pojkar är förresten inte dumma. Inte hela tiden iallafall. Det finns ju några guldkorn där ute, tro´t eller ej. Och på fredag kommer ett av dessa guldkorn för att sova i min säng. Som jag längtat. Ja alltså inte längtat efter att han ska sova i min säng, utan mest att jag får träffa honom. Lukta lite på honom. Han luktar väldigt gott, det gör han. Luktar pojke med väldigt god smak när det gäller parfym. Och det är klart, han har ju valt att dejta mig, så det är ju redan uppenbart att pojken har god smak.
Ibland känns liksom allt bara klockers, men oftast så är det ju såklart tvärtom.
Nu känns det klockers.
Hur kan jag känna att det är klockers när jag är en mobbad tant med ålderkris?
Kontentan av det hela är väl egentligen att jag mår oförskämt bra just nu. Min kropp är tillbaka i ursprungsläge och min hjärna tänker för ovanlighetens skull klart. Och att min hjärna återigen fungerar som den ska vill ju inte säga lite. Det är ju trots allt 146 hästkrafter där inne...
Kommentarer
Trackback
