Om vi ska ta och vara allvarliga en stund...
Jag har förstått att större delen av världen tar sig själva och omgivningen på ett allt för stort allvar. Så otroligt korkat. Livet är vidrigt i mångt och mycket, där är jag med. Men för den sakens skulle så behöver våra personer inte bli vidriga.
Jag är cyniker. Ser på min tillvaro med en rejäl dos ironi, besitter en enorm självkännedom och tycker synd om människan. Ibland får jag för mig att jag skulle ha blivit född i La Brittania instead, men hä vorte ja int. Brittiska cyniker är bland de vackraste människor jag vet. Så varma, ömma och med en enorm utstrålning. Och inte sällan red-heads. Har iochförsig svårt att se på en rödhårig utan att börja hulka, men är det en britt kan det få passera. Rödhåriga är opålitliga. Likaså dvärgar, människor med tyreodea-ögon och rabiata flator.
Jag är över 30 år gammal nu. Åldern börjar komma ikapp och jag har verkligen inte tid att slösa på knepiga funderingar och onödigt tjaffs.
Hade nyss en diskussion med en pojke som började snacka om jämställdhet och genus. Han hade ett långt utlägg om respekt och att markservicen ska delas lika alla dagar i veckan oberoende av vem som jobbar mest. Inte en gång nämndes `sunt förnuft´.
Jag menade på att om kärringen trivs vid spisen, låt henne laga mat. Det behöver inte innebära att kvinnan blir fastkedjad vid typiskt kvinnogöra. Nu kan jag väl iochförsig inte tycka att det är negativt att bli fastkedjad, men det är en annan historia. Varför måste allt delas upp och delas in? Exakt hur roligt är det med schema över vem som ska dammsuga och när? Vad sägs om att dammsuga när det behövs kanske?
Jag är en människa. Mina kroppsdelar och den genetiska uppsättningen gör mig till kvinna. Jag hatar att laga mat, men baka är kul. Har inga problem med att rensa avlopp eller döda en spindel. Känner mig säker på att jag besitter tillräcklig kunskap för att bygga ett skjul, jag kan byta däck på en bil och jag älskar att städa. Skulle inte skotta snö om det inte var absolut nödvändigt, men klippa gräs gör jag gärna. Jag duger inte till att sköta grillen om sommaren, men potatisgratängen fixar jag med kärlek. Tycker om fina textilier och blommor, och tapetserar gärna om i ett rum om det krävs. Jag gör det jag kan, och kan jag inte så tar jag reda på hur man gör.
Är jag i ett rum med lika många barn som vuxna så sätter jag mig hellre med barnen eftersom vuxna med barn oftast är skitdryga. Barnen är öppna för det mesta, precis som jag, medan mammorna (oftast) sitter och snackar om förstörda underliv och mjölkstockning. Det pratas i timtal om diverse framsteg som varenda unge gör förr eller senare.
Jag älskar barn, det gör jag verkligen. Men begriper ni inte hur träligt det är att lyssna på hur tidigt Gertrud kunde sitta, eller hur många steg Ture tog igår? Sitta där med ett leende på läpparna och samtidigt leta vassa föremål för att stampa in i öronen.
Frågar jag om dina barn så är jag förmodligen intresserad av svaret. Annars så kan vi väl kanske prata om något annat? Någon gång iallafall. I trettio sekunder teminstingen...
Jaja, jag vet att flera av er nu tänker att `hon blir likadan om hon någon gång klämmer ut en unge´. Och det blir jag säkert också. Men nu har jag inga kids, smärtsamt nog, och har inga som helst behov att lyssna på snack om efterbörd, cervix och barnbäck. Gör det ont att prata om andra saker? Just wonder...
Börjar få skrivkramp nu, trots att jag egentligen har så mycket mer att skriva. Men som summa sumarum efter detta så kan vi väl egentligen bara konstatera att människor överlag har det svårt. Mycket svårt...
