Kvinnohat&Mansförakt

Hail oompaloompas!

Kom idag hem från vistelsen i vårt vackra grannland. Norge bjöd på ojämnt väder, vildkatter och fisk.
Vädret skiftade hastigt från solsken och rosa moln till svart himmel med hagel stora som golfbollar. Regn, snö, friska vindar och solkatter. En härlig blandning.

Fisket imponerade väl inte egentligen. Det största var väl att söstra mi fick en katt. Ja alltså inte en sån där hårig, utan en med fjäll och massa tänder. Havskatt heter de små äcklen. Ska ta och ladda in bilder från resan så får ni se.

I övrigt så bjöd resan inte på några större överraskningar.
Papi var mest bara i stugan då han halkade på bryggan och fick smärta i foten. Om det var alkohol inblandat? Inga kommentarer.
K-son surfade omkring med sin pipa och sydväst. Det som imponerar mig med den mannen är att han sällan är utan någon form av alkoholhaltig dryck, men jag vette klåen om han ens bli onykter. Det märks då inte.
Burk var timid och lugn i vanlig ordning. Lika vacker som sist, men med en nyfunnen fascination för musteri. Eller var det mustning?
Cissi var ju bra mycket bättre än vad jag förväntat mig. Inte för att jag gick in med en negativ bild av bruppan, men bara för att vara på den säkra sidan så körde jag på att hon skulle vara en bimbo. Det var hon inte. Riktigt bra brud verkar det vara.
Mac har vuxit i mina ögon denna resa. Hade väl inga låga tankar om honom innan heller egentligen, men han blev liksom snäppet bättre denna omgång.
Söstra mi har jag väl inte så mycket att säga om. Hon är ju liksom bara underbar i alla lägen. Min klippa här i livet.

Och jag har gått från lite lätt båträdd till skeppare. Har haft lite svårt för att känna mig trygg på vattnet, och hittills så är det bara papi och K-son som fixat att behålla lugnet i nerverna hos mig när jag befinner mig i en plastbytta på havet. Men denna resa så kastades jag helt enkelt in i en okänd situation där jag helt sonika fick acceptera Mac som kapten, och han var fan bäst hittills. Bara lugn rakt igenom. Och helt naturligt så fick han mig att köra båt när han fick trassel, och efter det var jag helt plötsligt captain.
Dessutom så blev jag (i mitt tycke) en jävel på att filéa. Rensade och fixade filérna som om livet hängde på det. Och roligt var det. Självfallet var det långt ifrån perfekt, men jag kan ändå tycka att jag skötte mig bra.
Gick ner sent en kväll och ordnade fisken. Ensam stod jag i rensboden och lyssnade på punk, drack vin och höll på att skita ner mig så fort vildkatterna rörde sig. Stället kryllar nämligen av vildkatter, och särskilt nattetid.

Söstras kisse, drygt 2 kilogram.



Denna utsikt fanns när jag om morgnarna klev utanför dörren med en kaffekopp och tog morgonciggen. Blir alldeles varm inombords när jag tänker på hur otroligt vackert det är där i krokarna.



Platsen där slakten ägde rum. Eller mest styckningen. Ej med på bild: vinglaset.


Var bara tungen. På coop i Rörvik kunde man köpa dessa. Lite roligt är det.



Nu är det godnatt här på Nytorgsgatan. Har varit vaken alldeles för länge nu och tvättat och packat upp och så. Hade egentligen planer på att kvällen skulle sluta i något trevligare, men icket.
Ska hoppa i säng och drömma om ett liv vid norska kusten.

G´natt!

Det är mitt i natten nu. Har spenderat kvällen hos Malla. Svullat lite, kollat på Dr Reid och legat med mitt huvud på hennes mage. Ungen sparkade i både örat och på käken. Rätt stark liten brutta, det har hon nog från mig...
Helt sjukt det där med lilla baby Veto. Känner mig sjukt nog delaktig på samma sätt som jag antar att en pappa känner sig när kärringen väntar smått. Har ju varit med hela vägen om man räknar bort tillverkningen, och jag ser fram emot varje ultraljud. Hade jag fått bestämma så hade vi bänkat oss på kvinnokliniken varje vecka för att kika lite. Skulle jag få möjligheten att någon gång i mitt liv närvara vid en förlossning så skulle jag ta den. Utan tvekan. Det spelar liksom ingen roll vem det är som ska skita ut varelsen, jag vill vara där.
Det vill jag härmed sätta upp på min `to-do-list´ tillsammans med att svälja ett fisköga, besöka Göteborg, fisa på en dvärg och skaffa nytt jobb.

Ja just det ja, det är ju mitt i natten och jag ska upp och jobba imorgon. Inte nog med att jag jobbar. Får eventuellt pojkbesök, det är melodifestivalsfinal och MoDo spelar borta mot Skellefteå. Jäflar vad vrickat det kändes att ens skriva det där, så fel. Som om att ni gick på att jag faktiskt bryr mig. Jag har stenkoll, men jag bryr mig inte.

Bedtime. Sleep. Zzzz...

Om ett par veckor åker jag till Norge. Äntligen.
Tiden kan på allvar inte gå långsammare. Skulle vilja börja packa redan nu. På med understället, av med mascaran och get dirty.
Kommer med största sannolikhet att komma hem med snäppet tightare magmuskler än vad jag har nu. Skrattfest är garanterad eftersom en av mina favoritmän of all times ska med. Han är lite som en blandning mellan söstra mi och Dr Sheldon Cooper.
Kanske ska presentera gänget för er så ni får en liten koll på hur jag kommer att ha det...
~Glenn: min papi. Kapten Glufs har koll på det mesta. Åtminstone vill han gärna tro det. Skulle inte kunna tänka mig att åka iväg så här utan min papi, han är liksom nudeln som håller ihop wokgrytan.
~Sandra: söstra mi. Ja vad ska jag säga. Kan ju inte leva utan henne någon gång i livet, och allra minst i Norge. Min klippa. Hon tillför gruppen humor och en gnutta negativitet. En fin motvikt till alla überintelligenta, och det menar jag givetvis inte som något dåligt. Min syster är bäst, det finns liksom inget negativt med henne, så länge hon inte är hungrig.
~Burk: Herr Westerström. Vet inte ens vad jag ska skriva om honom för att göra honom rättvisa. En citatspruta av rang, intelligent, verbal och lockar fram skratt i samma utsträckning som söstra mi. En underbar person utan liknelse i mitt `vanliga´ liv.
~Mac: Herr Jonsson. Tillför gruppen en högst intressant odör, humor och är nog den trevligaste av oss alla. Förra resan var han nog den enda (förutom Burk, men han räknas inte hit) som inte visade på något dåligt humör. Jag blir glad i hans sällskap, och det är jäkligt viktigt när man sitter isolerad vid norska havet.
~K-son: Han är väldigt lik min papi, men med mer kroppsbehåring. Även han har koll på det mesta och kan styra en båt. Under flera år hade jag svårt att sätta mig i en båt om inte papi satt vid rodret, men Daniel fixade att frakta min röv utan problem. Han tillför gruppen trygghet, och hur mycket är viktigare än trygghet om man sitter i en liten båt ute på öppet hav?
~Cecilia: Inte träffat henne än, men ser fram emot att bekanta mig med bruden som helt allena stod ut med gänget i höstas. Ensam kvinna åkte hon, och ändå är hon på nu igen. Bara den kvalitén gör att jag känner mig rätt säker på att vi kommer att komma överens. Det värsta som kan hända är att hon flickan är en bimbo, men då åker hon i sjön.
~Lindah: Det är ju alltså jag. Jag är den i gruppen som på allvar har tålamod att trassla ut fågelbon på lina, blir barnsligt lycklig om ekolodet visar på mer än 250 meters djup och gärna håller städat i stugan. Sitter gärna i timtal i båten och söker firrar, njuter av havsluften och hela min kropp skriker att den inte vill tillbaka till schweden.

Om du tar detta gäng, kastar in god fiskelycke och litervis med alkohol så kanske du förstår exakt hur mycket jag längtar. Som sagt, på med understället redan nu så åker vi!

Igår blev jag lurad. Jag blev så otroligt grundlurad att jag idag inte står i kontakt med min rumpa.
Min vän `brandmannen´ ringde och frågade om jag hade lust att hänga på och springa. Han försäkrade att han var otränad eftersom han inte sprungit på flera månader.
Jo jävlar.
En otränad brandman har god kondition kan jag lova. De fyra kilometrarna avklarades i hastigt tempo med höga knän, sidohopp och andra jävla nördgrejer. Det känns idag kan jag lova.
Min röv gör så otroligt ont idag att jag på allvar skulle kunna tänka mig att gipsa den. Ja det skulle ju givetvis inte hjälpa, men ni kanske förstår själva grejen.
Summa summarum: lita aldrig på en brandman om han försöker inbilla er att han är otränad. Han är nämligen man, och män är opålitliga. Som kvinnor ungefär.

By the way, ska sätta igång med seriös träning nu. Har ju haft en tid nu med sjukdom där jag faktiskt varit väldigt dålig. Men nu kan jag återigen äta och slipper näringsdryckerna. Detta har inneburit att jag gått upp i vikt de senaste veckorna, vilket jag var förberedd på. Hade träningsförbud och satt på skyhögt näringsintag, så något annat än viktuppgång var ju inte att vänta.
Men nu är det dåliga borttaget och jag är friskförklarad, så nu är det på väg nedåt igen. Hoppas jag.
Ska kämpa som fan för att kunna hålla snäppet högre tempo än brandmannen om några veckor. Det är mitt mål.

Har bestämt mig för att börja om med kilona. Ska inte räkna in de jag redan gått ner, utan nu börjar jag om på noll.
Wish me luck...

Stay away from that trap-door!

This is a lubb. Dom luktar illa, är slemmiga och förbannat roliga att fånga om det ligger lite kilon i kroppen...

Har en tvättäkta skitdag idag. Huvudvärken vägrar verkligen att släppa i mer än typ trettio minuter. Känner mig rätt säker på att det beror på växtvärk. Min hjärna verkar återbildas just nu efter en långperiod av nedbrytning, så den växer ju. Kraniet hänger inte riktigt med en den varpfart min hjärna växer.

Örnsköldsvik blir förresten bara bättre och bättre har jag hört. Någorlunda tillförlitliga källor rapporterar om export av rang. Och det gott folk, det gör mig überhappy!

Hade en plan med detta inlägg, men jag får pojkbesök om en stund. Dan kommer och ska se mello med mig. Eller jag ska iaf titta, vad han ska göra är hans problem...

Goder afton på er!

Häromdagen undrade en `vän´ vad jag menade med wt. Vet inte om jag hade sagt det i något sammanhang eller om jag skrivit om det, men han undrade vad det är. White trash. Hur svårt kan det vara? Mailade wikipedias förklaring till honom och även en länk där man kunde kolla om man själv är wt. Råkade väl även lägga till några egna reflektioner och åsikter.
Vet inte om karln blev stött, för han lät lite sur när han konstaterade att några av kriterierna stämmer in på honom. Ja det är ju jävligt synd för dig, men varför berätta? Jag bryr mig inte om vad det var som stämde in, men byt namn på ungen eller lasra bort tribalen om det stör. Jag skiter i vilket.
Jag tror att det finns lite olika tolkningar på det här med vitt skräp. För mig är en kvinna slödder om hon t.ex är bidragstagare utan utbildning och sociala färdigheter, men ändå har råd att operera pattarna, trots att problemet helt uppenbart sitter i hjärnan. Har hon dessutom extensions, flera ungar (inte sällan med sk wt-namn), svanktatuering med tribalmönster, navelpiercing och dummare än tåget så är det en done deal liksom.
Männen däremot försöker inte ens göra sig till. Träskor, sjukt stora prillor under läppan, skitiga jeans och flanellskjorta. Gärna med en jeansväst prydd med en liten sydstatsflagga eller liknande. Identifierar sig med raggar-kulturen och lyssnar på Eddie Meduza.
Men jag vet inte. Jag sätter ju inga regler. Det är ju bara min tolkning. Och många andras med förstås, men nu talar jag enbart för mig själv.
White trash-typer ser dessutom ut att lukta pulla/fläns. Och gör oftast det med.

Tack för mig.

Jag har förstått att större delen av världen tar sig själva och omgivningen på ett allt för stort allvar. Så otroligt korkat. Livet är vidrigt i mångt och mycket, där är jag med. Men för den sakens skulle så behöver våra personer inte bli vidriga.
Jag är cyniker. Ser på min tillvaro med en rejäl dos ironi, besitter en enorm självkännedom och tycker synd om människan. Ibland får jag för mig att jag skulle ha blivit född i La Brittania instead, men hä vorte ja int. Brittiska cyniker är bland de vackraste människor jag vet. Så varma, ömma och med en enorm utstrålning. Och inte sällan red-heads. Har iochförsig svårt att se på en rödhårig utan att börja hulka, men är det en britt kan det få passera. Rödhåriga är opålitliga. Likaså dvärgar, människor med tyreodea-ögon och rabiata flator.

Jag är över 30 år gammal nu. Åldern börjar komma ikapp och jag har verkligen inte tid att slösa på knepiga funderingar och onödigt tjaffs.
Hade nyss en diskussion med en pojke som började snacka om jämställdhet och genus. Han hade ett långt utlägg om respekt och att markservicen ska delas lika alla dagar i veckan oberoende av vem som jobbar mest. Inte en gång nämndes `sunt förnuft´.
Jag menade på att om kärringen trivs vid spisen, låt henne laga mat. Det behöver inte innebära att kvinnan blir fastkedjad vid typiskt kvinnogöra. Nu kan jag väl iochförsig inte tycka att det är negativt att bli fastkedjad, men det är en annan historia. Varför måste allt delas upp och delas in? Exakt hur roligt är det med schema över vem som ska dammsuga och när? Vad sägs om att dammsuga när det behövs kanske?
Jag är en människa. Mina kroppsdelar och den genetiska uppsättningen gör mig till kvinna. Jag hatar att laga mat, men baka är kul. Har inga problem med att rensa avlopp eller döda en spindel. Känner mig säker på att jag besitter tillräcklig kunskap för att bygga ett skjul, jag kan byta däck på en bil och jag älskar att städa. Skulle inte skotta snö om det inte var absolut nödvändigt, men klippa gräs gör jag gärna. Jag duger inte till att sköta grillen om sommaren, men potatisgratängen fixar jag med kärlek. Tycker om fina textilier och blommor, och tapetserar gärna om i ett rum om det krävs. Jag gör det jag kan, och kan jag inte så tar jag reda på hur man gör.

Är jag i ett rum med lika många barn som vuxna så sätter jag mig hellre med barnen eftersom vuxna med barn oftast är skitdryga. Barnen är öppna för det mesta, precis som jag, medan mammorna (oftast) sitter och snackar om förstörda underliv och mjölkstockning. Det pratas i timtal om diverse framsteg som varenda unge gör förr eller senare.
Jag älskar barn, det gör jag verkligen. Men begriper ni inte hur träligt det är att lyssna på hur tidigt Gertrud kunde sitta, eller hur många steg Ture tog igår? Sitta där med ett leende på läpparna och samtidigt leta vassa föremål för att stampa in i öronen.
 Frågar jag om dina barn så är jag förmodligen intresserad av svaret. Annars så kan vi väl kanske prata om något annat? Någon gång iallafall. I trettio sekunder teminstingen...
Jaja, jag vet att flera av er nu tänker att `hon blir likadan om hon någon gång klämmer ut en unge´. Och det blir jag säkert också. Men nu har jag inga kids, smärtsamt nog, och har inga som helst behov att lyssna på snack om efterbörd, cervix och barnbäck. Gör det ont att prata om andra saker? Just wonder...

Börjar få skrivkramp nu, trots att jag egentligen har så mycket mer att skriva. Men som summa sumarum efter detta så kan vi väl egentligen bara konstatera att människor överlag har det svårt. Mycket svårt...

Min hjärna är överhettad, och det är ett ganska allvarligt tillstånd för en sådant högutvecklat organ som mitt. Oron börjar infinna sig nu, oron över att min älskade hjärna ska nå nya nivåer. Vilket isåfall innebär att den hamnar i nivå med gemene man.
Oh dear vilket mörker. Det vill vi ju gärna undvika, så därför sitter jag nu här.
Ni vet alla dessa bloggar som man läser men ändå inte vill? Bloggar skrivna av män och kvinnor, flickor och pojkar, som helt naturligt är provokativa? Bloggar som läses med ett visst illamående och ju fler ord som läses, desto mer hat utvecklas mot författaren?
Så ska inte den här bli. Timid, lugn och respektfull ska vara mina ledord. Jag ska skriva om det underbara och fantastiska i vår värld, som en hyllning i etern.
Just nu sitter jag med Eric Saade sjungandes i bakgrunden på repeat, och så kommer det att vara varje gång för att komma i mood.
ÄLSKA Eric Saade, myz, wt och kaffedrinkar. ÄLSKA osäkerhet, upprepade misstag och ältande.

Ska skriva om saker jag ÄLSKAR.

På återseende...